Det är så extremt enkelt att gömma sig bakom en text. En text kan man låta mogna och fila på i timmar, dagar. I en text kan man verka extra klok för att man hinner tänka till flera gånger om och använda finurliga ord.

I en text kan man låta myten om sig själv frodas. Man låter läsarna själva läsa in saker mellan raderna och tänka att författaren läser upp orden med exakt rätt betoning.

Vissa skulle nog hävda att jag borde hålla mig till texten...

Men. Jag har faktiskt aldrig varit rädd för att bli utskrattad. Eller hånad. När jag som knatte bodde i värmländska Filipstad höll jag till exempel på ubertöntiga HV71 när hela staden hejade på vargarna i Färjestad. Det kändes som att jag levde lite mer om jag klev utanför ramen alla andra stannade inom. Höll på ett lag alla andra avskydde. Även om jag i stort sett varje dag blev idiotförklarad. De fick äta upp sin egen skit 1995 när nederlagstippade HV71 vann SM-guld. En stoltare dybban har aldrig gått till skolan. Sen dess har jag inte brytt mig så mycket om hockey. Upplevelsen var omöjlig att överglänsa...

Hur som helst. I eftermiddag (fredag) har "Dybban flyttar in" premiär. Under fem program kommer jag flytta in hos fem pokerpersonligheter för att lära känna dem lite bättre. Först ut är Ramzi Jelassi.

Jag har aldrig gjort något sånt här förut. Och jag blev snabbt medveten om att tv-mediet är så mycket svårare att bemästra än skrivna ord. I alla fall för mig. Plötsligt ser man sin bleka nuna säga saker utan att tänka eller reflektera. Men, för att utvecklas som människa måste man ibland ställa sig själv utanför bekvämlighetszonen. Göra saker som man egentligen inte kan för att kanske lära sig något. Eller bara få någon att skratta.

I och med Berg-parodin "Dybban flyttar in" kommer jag helt enkelt ut från mitt gömställe bakom de skrivna orden...

Simon Lindell