Tempus fugit
Något som ofta är problematiskt i kombinationen hektisk vardag och pokerspel är tidsbrist. Därför har jag som antyddes i min första post gett upp tankar om volymmål. Mina prioriteringar är och har alltid varit tydliga så till vida att landa basala bitar i livspusslet utan undantag kommer före spel. Familj ska ombesörjas med allt vad det innebär, varje jobbdag summeras med gott omdöme angående egen insats och allt praktiskt i en normal vardag ska hanteras. Om humör och prestation på arbetet ska vara på topp har jag dessutom med ett spädbarns precision behov av minst sju timmars sömn. Till detta kommer också pokerdetaljen att jag sedan något år tillbaka gett upp kortare sessioner under en timme. Nöjet med spelet försvinner under med andra förehavanden bakom knuten och kvaliteten blir dessutom lidande.
Det är alltså en hel del som jag med ett Maslowskt tankesätt behöver lägga i beräkningarna innan den alltid tillgängliga klienten öppnas. När det kommer till mål så gillar jag generellt att sätta höga sådana men för pokervolym skulle det dock alltså fungera kontraproduktivt på många vis. Det skulle generera en urholkande stress, riskera att de tydliga gränserna för prioriteringar naggas i kanten och jag skulle spela för volymens skull i stället för det primära syftet – att tävla och ha roligt. Mitt upplägg är därför att jag – utifrån ovanstående grundbultar – spelar så mycket som jag bara kan. Sedan är jag inte mindre resultatorienterad än att volymen alltid blir mer rejäl om resultatet är grönt över en tid. Hoppas i alla fall att mina redogörelser får fler att testa då det skulle göra spelet på Svenska spel ännu roligare.
Vad är det då som driver oss hobbyspelare att fortsätta försöka få ihop allt och ändå hinna med spelet?
Svaret på det är naturligtvis olika beroende på vem man frågar. Just den intellektuella och strategiska kraftmätningen i poker är central för mig. Efter år inom idrotts- och arbetsvärlden är det uppenbart hur den individuella synen på tävling kan variera. Vissa nöjer sig med att ställa upp medan andra gladeligen offrar allt hela vägen fram till sin förstfödde så länge det ger extra vinstchans. Det finns idag något närmast populistiskt i att utge sig för att vara en ”vinnarskalle” medan min erfarenhet säger att oerhört få egentligen så är ut i fingerspetsarna. För mig är det något som inte går att välja. Man kan inte slå av eller på den funktionen i hjärnan. Pratar man idrott så finns det vissa som kan dräpa sig lite extra för att springa extra steg eller för att vinna en närkamp. Pratar man arbetsliv så är ytterligheterna än större då vissa under långa perioder faktiskt är nöjda med att bara vara på plats medan andra lägger stor vikt vid att alltid prestera. Exakt var i det spektrumet jag placerar mig själv är godtyckligt och är egentligen oviktigt, men när det kommer till att anta utmaningar av olika karaktär lär det vara mot det besatta hållet. Däri ligger också mitt pokerspel då väl all rimlig logik strider mot att jag fortsätter stånga pannan blodig på höga nivåer.
Jag är en person som ofta – sannolikt i alldeles för hög grad, om man frågar mina nära – reflekterar över mitt eget tänkande. Otaliga är de gånger mina tankar svävar iväg på outgrundliga stigar innan jag återkommer till verkligheten. För de gånger dessa orienteringar rör poker så hamnar jag ganska ofta i genetikens värld. Det här med utmaningar och svårighet att acceptera mig besegrad är nämligen en egenskap som följt mig genom livet. Allt från att som barn triggas av mina syskon att göra vad som helst så länge de tog tid, via olika typer av tävling i studier till att nu drivas av utmaningar i arbetslivet och vid pokerborden. Det i sig är inget unikt. Alla har motivatorer som driver framåt, vare sig det gäller poker eller i övriga livet, men vad gäller just min dröm efter att spela högt så tror jag på någon gen som i både positiv och negativ bemärkelse styrt mitt liv från första början.
Tro mig; när det, som ofta varit fallet hittills, gått på tok vid skotten känner jag mig för några ögonblick som Carl Lewis eller Per Elofsson och ser Ben Johnson/Johann Muhlegg skina med mina pengar i stacken. Lika många gånger har jag dock precis som i nuläget återgått till den där blöta myren på 2.5/5 där ambitionen är att bygga upp fysiken till nästa gång. Förhoppningsvis är majoriteten backsessioner bara som myggsvärmar och blixtnedslag i sann variansanda, för även om träning stärker karaktären så är allt en förlust leder till att man bara vill försöka igen. Tiden flyger i livet, men frågan är ändå om den inte går allra fortast just där, när man förberett sig minutiöst och äntligen står uppställd på tävlingsarenan.
